Syftet med denna rapport är att undersöka varför demokratisering i Afrika är en särskild utmaning, och hur demokratibiståndet bör utformas i en värld där nationellt självbestämmande åter är på frammarsch, och där partnerländer gör anspråk på ett starkare ägarskap över de resurser de får utifrån.
Rapportförfattaren studerar fyra länder – Kenya, Rwanda, Tanzania och Uganda – för att analysera vad skillnaderna mellan länderna vad gäller samhällsstyrning och demokratiutveckling beror på och hur det påverkar biståndets utformning och praktik.
Rapporten presenterades under seminariet Demokratibistånd till Afrika – hur kan det förändras? och diskuterades i EBA-podden, avsnitt 22, Bättre effekter av demokratibistånd.
Slutsatser
- Samhällsstyrningen skiljer sig åt mellan de afrikanska länderna. Demokrati i Afrika kan inte analyseras utan att sättas i ett sådant större sammanhang.
- De olika regimtyperna är påverkade av den lokala kulturen och historien. Klientelistiska styren med konkurrens om makten har visat sig mest framgångsrika i att tillgodose medborgerliga och politiska rättigheter.
- Genom att beakta lokala sammanhang och ägarskap kan demokratibiståndet sannolikt förändras i flera viktiga avseenden, exempelvis vad gäller givarens roll, biståndets förvaltning, samt tidshorisonten i stödet.
Rekommendationer
- Givarna bör placera medel i investeringsfonder för att främja och stödja lokala initiativ. De ”challenge funds” som Sverige stöder kan utökas ytterligare.
- Demokratibyggande tar tid. Länderna i Afrika bör inte pressas till genomgripande och omedelbar demokratisering. Givarna måste ta hänsyn till variationer i självbestämmanderätt och lokal handlingsförmåga.
Rapportförfattaren
Göran Hydén, professor emeritus i statsvetenskap vid University of Florida, USA
Nedan förklarar Göran Hydén varför rapporten skrivits: