Internationellt utvecklingssamarbete vill bidra till resultat och göra skillnad för de fattiga eller marginaliserade människor som insatserna riktar sig till. Denna drivkraft ligger bakom resultatfokuseringen i Parisdeklarationen om biståndseffektivitet från 2005.
Resultatbaserad styrning (RBM) har använts som en strategi att öka kunskapen om vad som fungerar och vad som ger effekt. Det har setts som en metod för att möjliggöra bättre beslutsfattande. Trots goda intentioner är det nu allt fler biståndsaktörer som menar att resultatbaserad styrning inte lämplig för de komplexa globala utmaningar som världen står inför i dag.
Rapporten utgör ett underlag för diskussion om alternativa metoder för planering, uppföljning, utvärdering och kontraktering inom biståndet. Den är en genomgång av relevant litteratur på området och intervjuer med nyckelpersoner. Det analyserade materialet omfattar teoretiskt och empiriskt baserade vetenskapliga artiklar, debattinlägg som publicerats av tankesmedjor samt bloggar.
Rapporten presenterades under seminariet Beyond the “results agenda” in international development cooperation?
Slutsatser
- Förändring kräver att man omvärderar de politiska idéer och antaganden som ligger bakom biståndsmyndighetens politik och styrningssystem.
- Att fokusera och reflektera kring vad som händer i det vardagliga arbetet och att tala om olika sätt att mäta och förbättra resultat är lika viktigt som att göra upp stora planer på institutionella reformer
- Förslag om normförändringar kommer sannolikt att medföra livliga diskussioner bland samarbetspartners och kolleger. Enligt förespråkare för studier av komplexa system är det själva processen, meningsutbytet och konfliktpunkterna som spelar roll.
Rapportförfattare
Cathy Shutt, fil dr, University of Sussex