I Sverige har minoritetsregeringar sedan länge varit regel snarare än undantag. Det har i forskningen hävdats att detta ökar behovet av kompromisser i riksdagen, och att riksdagens makt under senare år har stärkts, en så kallad reparlamentarisering. Behovet av, och möjligheten till, kompromisser ser sannolikt olika ut inom olika politikområden och graden av konflikt påverkas av områdets storlek och ideologiska motsättningar. Står biståndsområdet ut i detta avseende? Vilka förändringar har skett över tid?
I rapporten undersöker Thomas Larue två dimensioner på parlamentarisk konflikt. Dels skillnader i förslag på biståndsbudgetens storlek mellan oppositionspartierna och regeringen. Han visar här att konfliktnivån vuxit påtagligt sedan 2018.
Dels tittar han närmare på en annan konfliktdimension – antalet tillkännagivanden relaterade till biståndet och graden av politisering i dessa. Här visar det sig att konfliktnivån har minskat kraftigt. Skarpa eller konfliktfyllda biståndsrelaterade tillkännagivanden lyser med sin frånvaro efter 1988. Även enkla och eniga tillkännagivanden på biståndsområdet är numera mycket sällsynta trots att riksdagen sedan riksmötet 2014/15 kraftigt har ökat antalet tillkännagivanden inom andra politikområden.
Rapportens huvudsakliga slutsats är att konfliktnivån om biståndet i riksdagen kan anses som komplex men under perioden uppfattas som i huvudsak måttlig, även om en ökning skett under senare år.