EBA har startat en ny skriftserie. För att koppla aktuell forskning och policy lägger EBA ut uppdrag på nydisputerade forskare att sammanfatta sina avhandlingar och diskutera vad deras slutsatser betyder för svenskt bistånd. Den nya serien kallas ”Dissertation Briefs”.
Den 20 januari hölls lanseringsseminarium. Tre sammanfattningar presenterades under den gemensamma rubriken ”Svenska biståndsformer”. De tre behandlar var sin tematik. Gemensamt för dem är att alla tre berör delar av biståndet som på olika sätt är specifika för Sverige:
Forskningsbistånd är en form där Sverige varit pionjär, och förblivit en av få aktörer under 35 år;
Demokratibiståndets andel av det svenska biståndet har ökat kraftigt på senare år;
Villkorade transfereringar av pengar är visserligen inte någon svensk biståndsform. Men diskussionerna som förs kring sådana program väcker frågor om i vilken mån svenska erfarenheter på socialförsäkringsområdet är relevanta för fattiga länder och i förlängningen för biståndet.
Johan Sandberg, sociolog från Lunds universitet, konstaterade att de villkorade transfereringsprogrammen visserligen lindrat fattigdom, lett till ökad inskrivning i skolor och ökade hälsokontroller av barn i Latinamerika. Men, det finns inga belägg för att de bidragit till minskad fattigdom. Inte heller har avhoppen från skolan minskat tack vare dem. Det fungerar helt enkelt inte att koppla ihop kortsiktig och långsiktig fattigdomsminskning på detta vis, hävdar Sandberg. Fattigdomsskapande strukturer och den strukturella ojämlikheten måste samtidigt angripas. För att göra detta finns viktiga lärdomar att dra från hur svensk socialförsäkring och svensk arbetsmarknad byggts upp och fungerar. Men samtidigt som svenska lösningar lyfts fram måste insatser också avpassas utifrån de specifika förhållanden som råder i respektive land.
Denna balans mellan svensk aktivism och vad samarbetsländer vill ha sätter också ramar för demokratibiståndet. Ska demokratistödet få effekt måste samarbetsländerna vara med på noterna. Agnes Cornell, statsvetare från Århus och Göteborgs universitet, påpekade att auktoritära ledare knappast är intresserade av insatser som syftar till att få dem själva avsatta. Därför kan man inte räkna med att demokrati-bistånd ska leda till regimförändringar. De positiva resultat av det samlade internationella demokratistödet som hon funnit handlar följaktligen om liberaliseringar hos stabila enparti-regimer, och om konsolidering av nya demokratier – inte om övergångar till demokrati.
Demokratibiståndet sker på sistone också i motvind: De auktoritära staterna i världen har blivit något fler de senaste åren. Demokrativågen har avstannat. Samtidigt har svenskt demokrati-bistånd fortsatt att öka kraftigt under samma period. En viktig sak för biståndet är att bidra till att bygga fungerande förvaltningar och stärka staters kapacitet. Det är exempelvis ett hinder för att nå resultat i demokrati-insatser att personalomsättningen i samarbetsländernas förvaltningar ofta är hög.
Veronica Brodén Gyberg, tema miljöförändring vid Linköpings universitet, beskrev hur olika grundtankar om forskningens roll för utveckling och fattigdomsbekämpning brutits mot varandra genom åren. En ”lokalistisk” syn på forskning – där mottagarlandets kontext ses som avgörande – har efterhand allt mer tvinnats ihop med en ”universalistisk” syn – där kunskap ses som användbar oavsett vilket sammanhang den är sprungen ur. Den framkomliga vägen blir i slutändan ett samspel mellan vad svenska forskare ägnat sig åt, och vad samarbetslandets forskare prioriterar. Utbud och efterfrågan behöver balanseras.
Något Brodén Gyberg identifierat som en framgångsfaktor genom åren har varit att kompetensen kring forskningsfrågor i biståndet hållits samman på svensk sida. På det viset har man kunnat nå synergier mellan olika sorters verksamhet i forskningsbiståndet. Hon konstaterar dock att de möjligheterna minskat på senare tid.
Samtalet modererades av EBA-ledamoten Torgny Holmgren, till vardags chef för Stockholm International Water Institute. Trots avhandlingarnas olika inriktning fanns ändå några gemensamma frågor. En återkommande fråga handlar om svårigheterna med att påvisa effekter på aggregerad nivå och vilken betydelse det kan ha för policybeslut om biståndsinsatser. En annan fråga handlar om vad Sverige kan och bör bidra med och om svenskt bistånd ska sprida svenska lösningar? Eller ska det helt utgå från mottagarnas behov och önskemål? Svaret tycktes ligga i en balans mellan de båda.
– Mottagarna kan inte som i ett snabbköp gå runt med en kundvagn och välja fritt på hyllorna. Vi måste utgå från det vi i Sverige är bra på. Men samtidigt måste det vi gör svara mot genuina behov och bygga på mottagarnas ägarskap, var en kommentar.
EBA tar gärna mot förslag på ytterligare avhandlingar för denna serie. Du som under 2014 försvarat en avhandling med relevans för biståndet är välkommen att kontakta EBAs kansli. Vi ser gärna att även du presenterar den i sammanfattad form. Tanken är sedan att genomföra seminarier kring några sådana sammanfattningar ett par gånger varje år.