Utgångspunkten för den här studien är att den främsta orsaken till fattigdomen i många låginkomstländer idag inte är brist på naturtillgångar eller geografisk marginalisering utan brist på utbildad och specialiserad arbetskraft som kan generera kontextspecifik kunskap, utveckla lösningar på samhällsutmaningar och bidra till en gynnsam och hållbar utveckling.
Betydelsen av institutionell kapacitet inom vetenskap, teknik och innovation i låginkomstländer har sedan början av 1970-talet fungerat som en vägledande princip för det svenska forskningsbiståndet. Den starka tilltron till doktorandutbildningsformatet (sandwich-modellen) förefaller ha överskuggat behovet av en systematisk analys av de långsiktiga resultaten i förhållande till de förändrade villkoren för forskningsproduktionen.
Med hjälp av primärdata undersöker studien parametrarna rörlighet, samarbete och vetenskaplig produktion i karriärutvecklingen bland personer som fått biståndsstöd från Sverige då de doktorerade. Materialet är från 2012 och 2014 och inbegriper personer i tre länder, Moçambique, Tanzania och Etiopien, som doktorerade mellan 1990 och 2014.
Rapporten presenterades under seminariet Swedish Research Aid.
Resultat (i urval)
- Trots en betydande ökning av antalet lärosäten och studenter så förefaller den politiska prioriteringen när det gäller vetenskap, teknik och innovation inte har resulterat i några särskilt viktiga insatser i fråga om ytterligare resurser.
- Det långsiktiga givarbiståndet för att ge anställda vid nationella universitet bättre forskningskvalifikationer förefaller inte ha lett till någon avsevärd ökning eller intensifiering av deras forskningsverksamhet, mätt i tid och tillgänglig forskningsfinansiering, efter att de doktorerat.
- Bristande forskningsresurser efter avlagd examen och den pågående utökningen av antalet intagna på grundutbildningsnivå är de två faktorer som främst hindrar framväxten av en forskningskultur vid de berörda universiteten.
- Doktoranderna har överlag en låg grad av internationell, sektorsspecifik och vertikal rörlighet men en övervägande del arbetar fortfarande inom den akademiska världen. De som utnyttjat rörligheten förefaller främst ha åkt till Europa och andra afrikanska länder.
Rekommendationer (i urval)
- Betydelsen av att ha kapacitet i låginkomstländerna inom områdena
vetenskap, teknik och innovation för genomförandet av Agenda 2030 och de hållbara utvecklingsmålen behöver erkännas. - Bistånd till forskningsutveckling måste finnas med i Sveriges internationaliseringsarbete inom högre utbildning och forskning.
- Skapa politiska incitament för mer samarbete mellan områdena bistånd till forskningsutveckling och nationell högre utbildning och forskning.
Följande rekommendationer bör övervägas på det operativa planet:
- Situationen för postdoktorer samt villkoren för forskningen efter doktorsexamen behöver ses över.
- Öka stödet till doktorandutbildning som stomme i det bilaterala forskningssamarbetet.
- Rikta och förtydliga biståndets roll när det gäller uppbyggnaden av forskningskapacitet i förhållande till den utveckling som sker inom den högre utbildningen
- Bibehåll ett koncentrerat stöd till doktorandutbildning vid de nationella universiteten.
- Ta upp frågan om samarbetsförhållanden för deltagare i internationellt samarbete.
- Den vetenskapliga produktionen bland dem som doktorerat behöver studeras ytterligare.
Rapportförfattare
Måns Fellesson, fil.dr, Uppsala universitet