På 1970-talet institutionaliserades forskningsbiståndet som en del av Sveriges allt större ambitioner inom det internationella utvecklingsbiståndet. Motiven var flera, bl.a. internationell solidaritet men det fanns även ekonomiska och utrikespolitiska motiv och ambitionen kan ses som ett led i en strävan att hitta och stärka Sveriges plats på den geopolitiska kartan under det kalla kriget
Rapporten är en historisk analys som undersöker den svenska regeringens tidigare och nuvarande inriktning för stöd till utvecklingsforskning och kapacitetsuppbyggnad för forskning i låginkomstländer, eller kort och gott ”forskningsbistånd”. Dessutom presenteras några förslag till framtida politiska alternativ.
Rapporten var en av två rapporter som presenterades under seminariet Swedish Research Aid.
Slutsatser
- Analysen pekar på vissa motsägelser i det tidiga svenska forskningsbiståndet.
- Idag är problemet inte längre, åtminstone inte enbart, att de fattiga länderna behöver ”hinna ikapp” de rika länderna.
- Det behövs en ny modell för internationellt forskningssamarbete, som går långt utöver forskningsbiståndets nuvarande omfattning och volym.
- Kapacitetsuppbyggnad på det södra halvklotet kommer fortsatt att vara en viktig uppgift under överskådlig framtid.
Rekommendationer
Det är hög tid att föra en förnyad och uppriktig diskussion om hur Sverige ska delta i utvecklingen på det södra halvklotet. Diskussionen kan ta utgångspunkt i följande påståenden:
- Utmaningar och problem är gemensamma.
- Globala utmaningar är lokala.
- Välstånd är på väg att bli ett större problem än fattigdom.
- Forskningsagendor bör utformas i dialog.
- Kunskapsbasen bör breddas.
- Institutioner är fortsatt viktiga.
- Skalan måste ändras.
- Forskningsbiståndet bör ges en närmare koppling till kunskaps- och forskningspolitiken i stort.
Rapportförfattare
David Nilsson, forskare, WaterCenter@KTH
Sverker Sörlin, professor, KTH