Fattiga människor tillhör inte sällan grupper som också är utsatta för diskriminering. För att bekämpa fattigdom långsiktigt är det nödvändigt att också bedriva ett arbete mot negativ särbehandling och kränkningar av mänskliga rättigheter. Hur effektiva är de insatser mot diskriminering som görs av enskilda organisationer? Det kartläggs i denna rapport där författarna pekar på vad som kan förbättras och lyfter fram områden där det behövs mer kunskap.
Rapporten presenterades under seminariet Left behind – anti-discrimination in the fight against poverty och diskuterades i EBA-podden, avsnitt 18: Bistånd mot diskriminering.
Resultat i huvudsak
- I arbetet mot diskriminering är initiativ för att påverka attityder, normer och beteenden vanligast förekommande.
- Bäst effekt för gruppers egen förmåga att hävda sina rättigheter får man om flera olika åtgärder kombineras.
- Enskilda organisationer ser sällan sina insatser mot diskriminering som fattigdomsbekämpning, men når trots det resultat i form av minskad multidimensionell fattigdom.
- Enskilda organisationer hindras i sitt arbete av minskat demokratiskt utrymme i flera länder.
- Att angripa diskriminering på mer övergripande nivå, i bredare koalitioner av aktörer, kan vara en strategi för att möta detta.
- Kunskap saknas om långsiktiga effekter, om betydelsen av socio-ekonomisk kontext, liksom om hur effektivt ett mer generellt antidiskrimineringsarbete skulle kunna vara.
Rapportförfattare
Rachel Marcus, Senior Research Fellow vid ODI:s team för jämlikhet och social inkludering
’Dhruva Mathur, forskare vid London School of Economics och Hertie School of Governance
Andrew Shepherd, Principal Research Fellow vid ODI, London, och director för Chronic Poverty Analysis Network
Varför skrevs denna rapport?
Viktig slutsats 1
Viktig slutsats 2