2017 Biståndets organisation och styrning Övrigt

Enprocentmålet – en kritisk essä

Lars Anell

Målet att årligen avsätta en procent av Sveriges BNI till bistånd, det s.k. enprocentmålet, är ett uttryck för svensk solidaritet med de fattigare delarna av världen. Det fastställdes av riksdagen redan 1968. Sedan dess har det spelat en central roll för det svenska biståndets omfattning. Även om både omvärlden och biståndspolitiken har förändrats, har enprocentsmålet överlevt – och det har fortfarande ett brett stöd i riksdagen.

Biståndsområdet utmärker sig således genom att riksdagen på förhand har förbundit sig till storleken på utgifterna. Detta har stora effekter på hur biståndspolitiken utformas i praktiken och påverkar sannolikt förutom biståndets omfattning även dess inriktning och effektivitet. Rapporten innehåller en exposé över utgiftsmålets framväxt, såväl internationellt som i Sverige. I Lars Anells essä ges bakgrunden till målet, en bild av hur det fungerar och några tankar kring alternativ till nuvarande form.

Rapporten presenterades under seminaret Enprocentmålet – för- och nackdelar med ett utgiftsmål inom biståndet.

Slutsatser

  • Det finns en uppenbar risk att det leder till att biståndsdiskussionen handlar om fel problem – oproportionerligt stort fokus läggs på volymfrågan när det är kvalitet och resultat som borde vara i blickfånget.
  • Ett utgiftsmål påverkar det sätt på vilket biståndet utformas och därmed i sig kan bidra till att minska kvaliteten i biståndet. Flera indikatorer pekar mot att Sida ibland fått mer pengar än man kunnat förvalta med tillräcklig omsorg.

Förslag

  • Biståndets omfattning bör bestämmas för en fyraårsperiod på ungefär samma grunder som forskningsbudgeten fastställs. Vi får då en ordning där en debatt om biståndets innehåll och möjligheter att nå önskade mål ligger till grund för beslut om anslagets storlek.

Rapportförfattare
Lars Anell, tidigare ordförande i Vetenskapsrådets styrelse, ambassadör i Genève och Bryssel samt medlem av koncernledningen i AB Volvo