Hela denna bloggpost är en debattartikel ursprungligen publicerad i Mänsklig Säkerhet.
Begreppet resiliens har under senare år blivit en del av den internationella och svenska biståndsterminologin. Men hur användbart är egentligen detta luddiga begrepp? Det frågar Johan Schaar, ordförande i det internationella nätverket för att främja lärande inom humanitär verksamhet (ALNAP) och medlem av Expertgruppen för Biståndsanalys.
I en osäker tid söker människan en ledstång, något som ger stöd och leder i den dunkla trappan med dess ojämna trappsteg. Klimatförändringarna, kriser som med elektronisk hastighet fortplantar sig över jorden och en ifrågasatt internationell ordning har skapat känslan att oförutsägbarheten råder. Vad som helst kan hända när som helst. Så har den mänskliga existensen alltid sett ut, men vi upplever nu några fenomen för första gången – allt som händer kan bli känt av alla omedelbart, årstidernas långsamma rytm sätts ur spel. Hur ska vi förstå och orientera oss i denna nya värld?
På utvecklingsområdet tar sig detta nya framför allt uttryck i att de kriser och katastrofer som tidigare sågs som tillfälliga fenomen, där humanitära aktörer och instrument användes tills utvecklingsmaskineriet kunde gå igång igen, nu befinns bestämma själva utvecklingens förutsättningar. Stormar, översvämningar, epidemier, kollapsande marknader, väpnade konflikter och flyktingskap kan undergräva eller sätta stopp för familjers, samhällens och staters utveckling. Insikten att fattigdom och sårbarhet innebär ständig riskhantering börjar prägla utvecklingsdiskursen.
Men vad ska utvecklingsstrategierna då sträva efter för att samtidigt bekämpa fattigdomen och minska fattigas sårbarhet inför svårförutsägbara kriser? Att bygga resiliens har blivit ett allt vanligare svar. Det engelska resilience har i försvenskad form blivit del också av vår egen biståndsterminologi.
Ett svårhanterligt begrepp
Men begreppet resiliens – dvs. den ledstång som ska hjälpa oss hitta rätt i osäkerheten – visar sig svårhanterligt, rentav kontroversiellt. Resilience: New Utopia or New Tyranny? var den talande titeln på en studie 2012. Kanske svårigheterna speglar mer djupt liggande spänningar och säger något om de olika utgångspunkter varifrån vi närmar oss mycket komplexa problem.
Härlett ur latinets resilire – att studsa eller hoppa tillbaks – har det i engelskan en vardaglig innebörd: ungefär förmågan att återhämta sig efter en påfrestning. Som teknisk term har det först använts i materialvetenskapen där det definieras som den kraft som kan belasta ett material innan det brister utan att återfå sina ursprungliga egenskaper när belastningen upphör, dess elasticitet. Det har så småningom också blivit ett väl etablerat begrepp inom barnpsykologin – alla vet vad ett maskrosbarn är.
Men resiliensbegreppet fick sitt verkliga genombrott inom ekologin, där det har kommit att beskriva ett ekosystems förmåga att upprätthålla sin integritet och sina funktioner under och efter en yttre påfrestning. Begreppet är beskrivande: ju högre resiliens, desto större påfrestningar tål ekosystemet. När påfrestningen blir alltför stor når systemet en ”tipping point”, eller tröskeleffekt, och övergår i ett annat tillstånd, med andra karakteristika.
Problemen uppstår när det neutrala miljövetenskapliga begreppet resiliens används för att beskriva samhällen, sociala system, och görs till ett normativt begrepp, något eftersträvansvärt. Termer som jämvikt, feedback och själv-organisation används för att beskriva ekosystemets dynamik. Men utvecklingssträvanden syftar till förändring och minskad sårbarhet, inte jämvikt och permanens. Samhällens dynamik bestäms av mänsklig strävan, maktförhållanden och konflikter, där bl a institutioner, sociala relationer, och historia bestämmer hur påfrestningar kommer att slå, vem som far illa och vem som klarar sig. Resiliens i naturvetenskaplig mening har inget utrymme för rättvisa. Det kan t o m vara så att maktmissbruk, diskriminering och ojämlikhet är orsakerna till den sårbarhet som orättvisa samhällen skapar. Illustrativt för spänningen mellan de två perspektiven är att det finns en lång rad vetenskapliga artiklar med resiliens i titeln inom miljö- och de ekologiska vetenskaperna men de är fåtaliga inom samhällsvetenskaperna.
Särskilt problematiskt blir resiliens-begreppet i samhällen där människor lever undertryckta och utan rättigheter. Det kan inte vara ett eftersträvansvärt tillstånd om man skruvar ner sina förväntningar och anspråk för att härda ut och överleva, även om det kan betraktas som resilient.
En flora av definitioner
Lösningen på dessa svårigheter har blivit en flora av egna resiliensdefinitioner bland humanitära och biståndsaktörer, där man fyller ut och kompletterar så att begreppet får en social och normativ innebörd, framför allt genom att mänsklig strävan mot förändring och förbättring görs till del av den resiliens man sätter som mål. Så definierar t ex Oxfam resiliens som ”kvinnors och mäns förmåga att förverkliga sina rättigheter och höja sitt välbefinnande (wellbeing) trots chocker, påfrestningar och osäkerhet”. Nyttan av ett begrepp som fångar hur samhällen reagerar på stora påfrestningar är så stor att man helt enkelt formar det efter egna behov. Resultatet av resiliensbegreppets popularitet har förstås blivit minskad stringens och tydlighet, vissa menar på gränsen till en meningsfull innebörd.
För att ändå vara användbart får resiliens ofta en operationell definition; ett resilient samhälle för Oxfam har bl a en diversifierad ekonomi, finansiella och materiella tillgångar, sociala skyddsnät, och är delaktigt i samhälleliga beslut. Då kan de olika komponenterna omsättas i konkreta projekt och program med tydliga målsättningar.
Ett internationellt uppmärksammat exempel på resiliens som mål för biståndet är Sveriges regionala strategi för Syrienkrisen 2015, där resiliens uttrycks som försörjningsmöjligheter, tillgång till samhällstjänster och minskat könsrelaterat våld för den konfliktdrabbade syriska befolkningen, både i Syrien och grannländerna.
Men det finns en risk med att paketera resiliens i projekt- och program som passar biståndsorganisationen. Verksamhet i miljöer präglade av allt större osäkerhet, med nya och oväntade påfrestningar, kräver ett flexibelt och prövande förhållningssätt, där nya lärdomar får påverka så att verksamheten hela tiden kan anpassas och modifieras för att förbli relevant. En sådan biståndsförvaltning är ännu inte regel och kan motverkas av alltför traditionella och rigida former.
Och hur kan man då tala om resiiens under förtryck? När man diskuterar resiliens med palestinier på ockuperat område och i flyktingläger hänvisar de till ett annat begrepp – sumud – som närmast kan översättas med ståndaktighet. Med det menas att leva med värdighet trots alla motgångar, att stanna kvar och åter plantera de uppryckta olivträden, odla marken och bygga upp det raserade huset. Värdighet skapas inte i ensamhet – familjen, gemenskapen och identiteten är del av sumud. Frågan är om ståndaktighet kan göras till mål för biståndet.
Det finns redan ett antal internationella all
ianser, partnerskap och koalitioner för resiliens – begreppet är uppenbarligen här för att stanna. Brist på precision och luddighet till trots – det har hjälpt oss förstå att utsatta samhällen ständigt måste hantera påfrestningar och risker. Utveckling är inte längre linjär, om den någonsin har varit det.
Johan Schaar