Den 27 april lanserade Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, rapporten – Local Peacebuilding: challenges and opportunities vid ett seminarium på Medelhavsmuséet. Författare är Joakim Öjendal, Hanna Leonardsson och Martin Lundqvist från Globala Studier vid Göteborgs universitet. Under seminariet medverkade också Aoife McCullough (Overseas Development Institute), Urban Sjöström (Utrikesdepartementet) och Chris Coulter (Folke Bernadotteakademin).
Rapporten tar avstamp i ”konventionellt” fredsbyggande och analyserar vad det ”lokala” har för roll och innebörd. I en tankeväckande genomgång av fredsbyggande i Rwanda, Kambodja, Somalialand och Liberia visar författarna på möjligheter när fredsprocesser är förankrade och drivna utifrån lokala aktörers behov och förutsättningar. Men de visar också på problematiken med lokalt fredsbyggande, särskilt där det uppstår konflikter om mänskliga rättigheter och jämställdhet. Rapporten och diskussionen vid seminariet pekar på att fredsbyggande står vid ett vägskäl. Som ett av de viktigaste instrumenten för konflikthantering har fredsbyggande också på senare tid fått kritik, i huvudsak för att insatser ofta är för ytliga i relation till konfliktorsaker och för exkluderande i termer av deltagande i processerna. Säkerhetsrådets resolution om ”sustaining peace” har fått ett stort genomslag; det internationella samfundet har ett ansvar inte bara att bygga fred utan att bygga en fred som går att bevara. Idag är allt för många länder fast i konfliktcykler, där fredsbyggande blir en tillfällig lösning mellan perioder av kriser och konflikt.
I korthet handlar lokalt fredsbyggande om att säkerställa att människor har en faktisk möjlighet att delta, och att fred byggs från de förutsättningar, behov och utmaningar som människor möter i sin vardag. Policymässigt verkar vi vara där kritiken säger att vi borde vara; i centrala ramverk som Internationella dialogen eller Agenda 2030 (och i svenskt sammanhang, Policyramverket för internationellt utvecklingssamarbete) framhålls betydelsen av insatser på lokal nivå. Samtidigt finns ett glapp mellan policy och praktik; många insatser missar att engagera och effektivt stötta lokala fredsprocesser.
Lokalt fredsbyggande är svårt, av många olika anledningar. En svårighet är vanans makt inom biståndshantering och hur vi ser på risker. Författarna lyfter fram ett flertal rekommendationer om hur fredsbyggande behöver förändras för att i högre utsträckning jobba på den lokala nivån. Det handlar bland annat om att stötta många små initiativ lokalt istället för stora program nationellt; att tillåta flexibilitet i finansieringen för projekt för att bättre passa vad författarna kallar ”organiskt” framträdande fredsprocesser; och att ge mer kontroll till lokala aktörer att identifiera behov och prioriteringar. Intuitivt har rekommendationerna en hög attraktionskraft. Det finns också en hel del empiri som visar på att den här ansatsen är effektiv för de komplexa miljöer som bistånd och fredsbyggande verkar i (bland annat den omfattande litteraturen kring ”Doing Development Differently”).
Samtidigt är det viktigt att inte ha en romantiserad bild av den lokala nivån. Lokala aktörer är också lokala representanter (för organisationer, grupper eller särskilda intressen) och är inte alltid intresserade av fredsbyggande, eller av ett fredsbyggande i linje med mänskliga rättigheter. Den här problematiken finns med i rapporten, men förtjänar kanske en fördjupning. I en del av rapportens fallstudier har lokala fredsprocesser haft viss framgång men med försämrad jämställdhet som följd. En stor utmaning ligger i hur biståndsaktörer förhåller sig till lokala fredsprocesser som inte är i linje med mänskliga rättigheter och jämställdhet och som därför drabbar vissa grupper samtidigt som de delvis fungerar.
Konflikt mellan normer är vanligt förekommande inom bistånd och fredsbyggande, men kanske särskilt vanligt i de fall där internationellt eller externt deltagande är begränsat. Det finns helt enkelt inte samma kontroll och påverkansmöjlighet som i traditionellt fredsbyggande. Här behöver vi mer kunskap om hur lokala fredsprocesser ser ut och vilka lärdomar vi kan dra från lokalt ledda processer i syfte at stärka framtidens fredsbyggande och gå fullt ut från ord till handling.