Hur kan vi mäta biståndets effekter? Kan vi hitta nya tillvägagångssätt för att tydliggöra om biståndet når de fattigaste och mest förtryckta? Vid lanseringen av den nya EBA-rapporten Geospatial Analysis of Aid: A New Approach to Aid Evaluation av Ann-Sofie Isaksson från Göteborg och Örebro Universitet anordnades ett seminarium där bland annat dessa frågor diskuterades. Utöver rapportskribenten medverkade Mohamed Osman från Nomad Innovation Lab och Ariel Ben Yishay från AidData. Marie Haldorson från SCB och Carl Elmstam från Sida kommenterade seminariet och bidrog med erfarenheter från sina verksamheter.
Geokodning innebär att geografiska koordinater anges för, i detta fall, specifika utvecklingsprojekt. Genom att kombinera denna information med andra typer av data, exempelvis enkätstudier på hushålls- eller individnivå eller utvecklingsvariabler insamlade på annat sätt, kan man mäta vilken inverkan ett specifikt projekt har haft. Ann-Sofie Isaksson argumenterar i sin studie för att detta idag är fullt genomförbart, då den här typen av information är tillgänglig i allt högre grad. Dock är mycket bistånd ännu inte geokodat, något som författaren rekommenderar. Isaksson menar att geokodning är en kraftfull metod som kan och bör användas mer – utmaningen ligger i att organisera tillgängliga data och lära sig använda dem.
Utvärderingsmetoder som använder geokodad data har flera fördelar; det är kostnadseffektivt eftersom informationen i många fall redan är insamlad, och det är transparent då informationen ofta publiceras på publika databaser. Genom geokodning kan man utvärdera effekterna genom att jämföra data från platsen där projektet genomförts med närliggande platser som inte har omfattats av projektet. Metoden möjliggör geografiska generaliseringar och generalisering över tid. Med hjälp av geokodad data kan man också kartlägga systematiska mönster i biståndsinsatser – utförs de där de bäst behövs? Når biståndet de fattigaste områdena? Resultaten från GIE (Geospatial Impact Evaluation) kan vara mer tillförlitliga än exempelvis randomiserade kontrollstudier gällande generaliserbarhet.
Mohamed Osman presenterade vid seminariet ett exempel på hur geokodad data kan användas vid biståndsinsatser. Han startade i februari 2017, tillsammans med fyra medarbetare, webplattformen Abbaraha. Då torkan i Somalia bredde ut sig fanns ett behov av att samordna bistånd och att skapa kanaler mellan givare och mottagare för att kunna rikta nödhjälpen rätt. Abbaraha är en plattform för just detta. Nödställda kan med hjälp av exempelvis sociala medier, telefonsamtal eller sms rapportera om hur situationen ser ut där de befinner sig. Informationen kan sedan matchas med givarorganisationer, och man kan se vilken hjälp som har nått var, och var det finns ytterligare behov. På detta sätt kan man upptäcka luckor i biståndsinsatserna, och situationer där bistånd koncentreras till ett område undviks medan man med större säkerhet kan använda biståndet kommer där det bäst behövs.
Forskningslabbet AidData vid University of William and Mary har länge arbetat med geokodad data. Ett exempel från Västbanken och Gaza som Ariel Ben Yishay presenterade vid seminariet handlade om hur AidData med hjälp av satellitinformation kunde se var i landet det fanns mest nattljus; en ofta förbisedd indikator på ekonomisk välfärd. Detta kunde i sin tur jämföras med information om var ett amerikanskt utvecklingsprojekt som syftade till att bygga vägar hade ägt rum. Redan kort efter insatsen kunde man utläsa en ökad förekomst av nattljus i precis de områden där insatsen genomförts, vilket indikerade att projektet hade lett till ökat välstånd. Ben Yishay uppmärksammade också flera andra fördelar med geokodning – exempelvis hur det underlättar för att lära av redan avslutade projekt, och hur man kan undersöka under vilka omständigheter bistånd är mest effektivt.
Exemplen ovan visar några av de möjligheter som finns med GIE som verktyg, och det är en ständigt växande form av utvärdering. Dock finns det också en del nackdelar med geokodning. Det kan lägga en ytterligare börda på både biståndsgivare och samarbetsländer, som genom detta system behöver rapportera om fler parametrar i biståndssamarbetet. Vidare finns det vissa typer av utvecklingssamarbete som inte är möjliga att utvärdera genom denna metod; detta gäller framför allt större insatser som inte är riktade mot ett specifikt område, exempelvis budgetstöd. När det kommer till geografiskt specifika projekt, i både större och mindre skala, har dock GIE klara fördelar.
De flesta biståndsgivare har dag ingen rutin för att geokoda biståndsdata, även om flera institutioner, såsom Världsbanken och regionala utvecklingsbanker, redan gör dessa typer av kartläggningar. Svenskt bistånd har hittills inte arbetat särskilt mycket med geokodning, men eftersom det är ett användbart verktyg arbetar Sida för att integrera det i utvecklingssamarbetet, enligt Carl Elmstam. På seminariet diskuterades bland annat frågan om ägarskap i relation till geokodning, vilket är relevant i detta sammanhang – vem är det som ska insamla information och göra den här typen av analyser? För att öka verktygets användbarhet krävs kapacitetsutveckling på både givarsidan och i samarbetsländerna.
Med tanke på det ökande intresset för användandet av geokodad data i utvärderingsinsatser kan Isakssons rapport kan vara relevant för forskare, utvärderare, biståndspraktiker och beslutsfattare. Vi ser fram emot att följa den fortsatta utvecklingen inom detta spännande område.
Alma Wallengren, praktikant EBA