Fredsbyggande har utvecklats till både en väletablerad global praxis och ett utpräglat forskningsfält. En mängd projekt har initierats i postkonfliktsamhällen runt om i världen i syfte att skapa hållbar fred. Trots det upplever fortfarande en majoritet av dessa samhällen krigsliknande förhållanden som karaktäriseras av låg socioekonomisk utveckling, motsättningar, våld och, i vissa fall, en återgång till inbördeskrig.
Mot denna bakgrund har det uppstått kritik som ifrågasätter grunden som konventionellt fredsbyggande vilar på, nämligen den så kallade ”liberala freden”. Denna rapports övergripande mål är därför att presentera en teoretisk översikt av den forskning som ryms inom den lokala vändningen av fredsbyggande samt bedöma denna teoribildnings påverkan på praktiskt fredsbyggande. Rapportförfattarna analyserar fyra specifika fall; Kambodja, Rwanda, Liberia och Somaliland, via ett gemensamt analytiskt ramverk med ett särskilt fokus på genus och civilsamhällets betydelse.
Rapporten presenterades under seminariet Local peacebuilding – challenges and opportunities.
Resultat
Fallens gemensamma nämnare kan sammanfattas på följande vis:
- Alla fallen visar att internationella aktörer som påstår sig arbeta med lokalt fredsbyggande i praktiken ofta är begränsade till ett nationellt dito.
- Framgångsrikt lokalt fredsbyggande är sällan resultatet av en utstuderad strategi utan snarare något som har vuxit fram på naturlig väg och ofta skett som en ren nödvändighet betingad av omständigheterna.
- Lokalt fredsbyggande sker vanligtvis i en osammanhängande form där olika lokaliteter arbetar i relativ isolering från varandra och ofta utan någon direkt koppling till den övergripande nationella fredsprocessen.
- De olika fallen påvisar exempel på problematiska konsekvenser av lokala fredsprocesser.
- Implementeringen av lokala fredsbyggandeprojekt kompliceras ofta av diverse strukturella hinder, som vanligen är av en praktisk, ekonomisk och/eller normativ karaktär.
Rekommendationer
Utifrån det ovanstående föreslås följande rekommendationer för policy:
- Internationella aktörer som arbetar med fredsbyggande bör söka sig bortom den nationella statsapparaten i sin strävan att säkra ett lokalt ägande av fredsprocessen.
- Man bör försäkra sig om att lokala fredsbyggandeprocesser är sammanlänkade med andra liknande processer, både vertikalt och horisontellt, för att optimera deras synergieffekter.
- Det är av största vikt att överge det status quo-tänkande som verkar genomsyra mycket av det samtida fredsbyggandet och istället våga satsa på att lokala fredsinitiativ kan vara fruktbara, även när de krockar med etablerade administrativa krav.
- Att utforma fredspolicy bör ses som en ständigt pågående inlärningsprocess.
- Medan kvalitetsförsäkran inom utvecklingssamarbetet är en berömvärd norm så har den likväl bidragit till en viss rigiditet och en rädsla för att misslyckas.
- Att följa den lokala vändningens logik kräver djup kunskap och en grundad analys.
Rapportförfattare
Joakim Öjendal, professor, Göteborgs universitet
Hanna Leonardsson, doktorand, Göteborgs universitet
Martin Lundqvist, doktorand, Göteborgs universitet