Att skydda, respektera och främja jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) är centralt för svenskt internationellt utvecklingssamarbete. I många sammanhang har den ökade politiseringen kring och motreaktionen mot dessa rättigheter lett till ökad personlig osäkerhet för människorättsförespråkare och till att tidigare vunna rättigheter och friheter har återkallats.
I en nyligen publicerad underlagsrapport visar Sofia Kahma hur det som kallas ”anti-rights”- eller ”anti-gender”-rörelsen påverkar det rättighetsbaserade arbetet hos tre internationella civilsamhällesorganisationer som är partners till Sida.
Sammanfattning av rapporten
Under senare år har aktörer som arbetar emot sexuella och könsrelaterade rättigheter blivit starkare, både i antal, organisatoriskt och finansiellt. Aktivister, forskare och praktiker har alla larmat om det pågående arbetet med att nedmontera respekten för frågor som SRHR, jämställdhet, tillgång till preventivmedel och abort samt HBTQI+-rättigheter. Det som började bland ultrakonservativa i den religiösa och radikala högern i USA och i Vatikanen är en rörelse kallad ’anti-rights’ eller ’anti-gender’ som spridits över världen och nu även verkar i Latinamerika, Asien och Afrika. Detta inkluderar regioner och länder som Sverige samarbetar med och tillhandahåller bistånd och tekniskt stöd till.
Hur påverkar backlashen mot sexuella- och könsrelaterade rättigheter de civilsamhällesorganisationer som Sida samarbetar med, och hur hanterar de den utmaning som anti-rightsrörelsen innebär?
I underlagsrapporten belyser Sofia Kahma dessa frågor genom fem intervjuer med tre av Sidas partnerorganisationer inom civilsamhället. Av säkerhetsskäl uppges inte namnen på de organisationerna och de informanter som intervjuats. Dels beror organisationernas upplevelse av backlashen, åtminstone delvis, på vilken nivå de arbetar på. Organisationerna rapporterar att de och deras anställda har blivit ”namngivna” och hotade av medlemmar inom anti-rightsrörelsen; att deras finansiering stoppats av konservativa regeringar; och att aktörer inom anti-rightsrörelsen infiltrerat och stört deras aktiviteter och evenemang. På global FN-nivå rapporterade informanterna liknande erfarenheter, till exempel att aktörer inom anti-rightsrörelsen krävt att viktiga FN-institutioner ska avskaffas, att de infiltrerat FN-evenemang och medvetet försenat eller saboterat viktiga resolutioner om jämställdhet, SRHR och HBTQI+-rättigheter. På lokal nivå rapporterade informanterna att de upplever backlashen genom en ökad hotnivå, statliga och civila attacker mot HBTQI+-synlighet och genom den mer aktiva roll som lokala religiösa ledare spelar. Konsekvenserna av backlashen beror både på organisationens storlek (stor och välfinansierad vs. mindre och mindre resurser) och på vilken nivå de verkar på (lokal, regional, global).
Rapporten identifierar också en uppsättning strategier som organisationerna använder när de möter motstånd från aktörer inom anti-rightsrörelsen. Organisationernas förmåga att reagera på och skydda sig mot dessa attacker är återigen beroende på deras storlek och verksamhetsnivå, men också på om de arbetar med frågor eller bedriver verksamhet som drar till sig uppmärksamhet eller medvetenhet hos allmänheten. Informanterna beskrev hur deras organisationer har skapat nätverk och samarbeten, både formella och informella, med likasinnade aktörer, har höjt sin beredskap och vidtagit säkerhetsåtgärder, har ökat sin kreativitet och flexibilitet i samarbetet med sina partners och arbetar systematiskt för att avslöja anti-rightsrörelsen arbete, finansiering och idéer. Således beskriver denna underlagsrapport, trots sina begränsningar, hur Sidas partners inom civilsamhället kan påverkas negativt av den pågående attacken mot sexuella- och könsrelaterade rättigheter och att de har fått anpassa sina verksamheter och aktiviteter till ett nytt, mer fientlig, landskap. Informanterna beskrev också att denna backlash bara är en av flera globala fenomen som påverkar deras möjligheter att arbeta med frågor som rör SRHR, jämställdhet och HBTQI+. Detta kan i sin tur påverka effektiviteten av svenskt bistånd negativt.
Rapporten identifierar fyra aspekter som givare eller andra aktörer som är intresserade av att stödja civilsamhället i dessa frågor behöver beakta:
1) Flexibilitet underlättar
Givare behöver främja flexibilitet och kreativitet i sina relationer med och styrningen av sina CSO-partners. Detta skulle sedan kunna tillåta civilsamhällesorganisationerna att bibehålla, anpassa eller till och med utveckla sina verksamheter när de ställs inför motstånd från anti-rightsrörelsen.
2) Riskhantering är kostsamt
Backlashen har lett till högre säkerhetsrisker för CSO partners, vilket medför högre kostnader. Att förstå hur motreaktionen har lett till en ökad nivå av fysiskt och psykiskt våld kan vara det första steget mot att stärka motståndskraften och säkerheten i det civila samhället. Givare bör överväga att öka sin finansiering till organisationer som är drabbade av backlashen, bland annat för att kompensera för ökade säkerhets-kostnader. Denna slutsats grundas på det faktum att backlashen har tvingat civilsamhällesorganisationer att rikta finansiering bort från planerad verksamhet och mot riskhantering, vilket lämnar dem med färre resurser för att bedriva sina normala verksamheter. Det stöds ytterligare av rapporterna om hur anti-rightsrörelsen blir alltmer välfinansierad, och att mer resurser kommer sannolikt att behövas i framtiden.
3) Nätverk och samarbeten underlättar
För det tredje bör givare uppmuntra sina partners att skapa nätverk med likasinnade aktörer. Detta gäller särskilt för partners och grupper som är särskilt utsatta för hot och våld.
4) Attacker mot SRHR = attacker på mänskliga rättigheter
Slutligen betonar underlagsrapporten vikten av att hantera angrepp mot mänskliga rättigheter horisontellt och att förstå sambandet mellan skyddet och respekten för ’övergripande’ mänskliga rättigheter och sexuella- och könsrelaterade rättigheter.