Denna rapport summerar en avhandling som har undersökt hur den svenska offentliga biståndspolitiken konstruerade forskningens roll i låginkomstländer mellan 1973 och 2008. Det övergripande syftet är att bidra till förståelse för hur vetenskap har framställts som ett verktyg för framsteg under efterkrigstiden.
Rapporten presenterades under seminariet Svenska biståndsformer.
Resultat i huvudsak
- Två centrala perspektiv återfinns i Sarecs policyutveckling: den universalistiska och den lokalistiska diskursen. Den lokalistiska, som betonade kontext och kolonial kritik, dominerade under den initiala tiden. Den universalistiska fanns dock alltid vid sidan av för att understryka internationella forskningsresultats validitet och för att definiera utveckling i mer linjära termer.
- Perspektiven representerade olika syn på vetenskap, kunskap och utveckling. Båda diskurserna trodde dock på att modern vetenskap möjliggör utveckling i låginkomstländer, och ansåg att den lokala/nationella forskningskapacitet är central. De skiljde sig åt i synen på hur man kan uppnå utveckling genom forskning, definierade utvecklingsproblem på olika sätt och underströk olika stödformer.
Rapportförfattare
Veronica Brodén Gyberg