Bistånd används i ökad grad för migrationsändamål. De politiska målen är tydliga: Stöd återvändande och återintegration, motverka irreguljär migration. Men genomförande kan visa sig krångligt, med nya samarbetspartners och oprövade insatser.
Danmark, Norge, Tyskland och Nederländerna har på olika sätt kopplat samman migration och utvecklingssamarbete. Deras erfarenheter kan ge värdefulla lärdomar – inte minst när det gäller styrning, institutionell utformning, politiska avvägningar men också i att ha realistiska förväntningar på vad bistånd kan åstadkomma på migrationsområdet.
Antologin analyserar hur sammankopplingen har utformats och genomförts i praktiken. Fokus ligger på styrning, samordning och resultat snarare än politisk retorik. Den centrala frågan är inte om migration och utveckling bör kopplas samman – det sker redan i hela Europa – utan hur sådana kopplingar kan hanteras på ett sätt som är effektivt, koherent och förenligt med grundläggande utvecklings-principer.
Antologin är ett gemensamt projekt mellan Delmi, EMN Sverige och EBA.
Övergripande lärdomar:
- Frågan om styrning är helt avgörande. En whole-of-government ansats kan vara nödvändig, men är samtidigt krävande. Tydliga mandat, väldefinierat ansvar och långsiktig samverkan mellan departement och myndigheter är viktiga inslag för att undvika fragmentering och interna spänningar.
- Förväntningarna måste vara realistiska. Utvecklingssamarbete kan stärka institutioner, stödja återintegration och bidra till långsiktig stabilitet. Det är däremot osannolikt att det snabbt leder till färre irreguljära migranter eller fler återvändanden.
- Legitimiteten beror på policykoherensen. Om man kan integrera och harmoniera migrationsmålen med en trovärdig utvecklingslogik blir spänningarna lättare att hantera. När bistånd främst ramas in som ett verktyg för migrationskontroll skärps målkonflikterna och riskerna för bristande samstämmighet ökar.