Antalet flyktingar och människor som tvingats lämna sina hem har aldrig varit så högt som nu. Eftersom många inte kan återvända hem, lever de ofta i läger eller bosättningar under lång tid – ibland i flera decennier.
Samtidigt minskar det humanitära biståndet. Därför behövs nya och innovativa sätt att hjälpa flyktingar att försörja sig själva. Internationella riktlinjer betonar hur viktigt det är att flyktingar kan bli självförsörjande och att de får möjlighet att bli en del av värdländernas ekonomi. Många projekt som stödjer detta pågår runt om i världen.
Rapporten undersöker vad som påverkar hur väl sådana insatser fungerar. Den tittar på både hinder och stödjande faktorer, och jämför resultaten med teorier om hur förändring sker. Rapportförfattarna, Måns Fellesson and Mats Hårsmar pekar på vilka faktorer som leder till effektiva insatser, vad utvecklingsbiståndets roll är i dessa situationer och kopplingen mellan utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd. Fokus i studien ligger på Uganda och Kenya, två länder som anses vara föregångare inom området. Studien diskuterar också hur resultaten kan användas i andra länder och sammanhang.
I regeringens reformagenda för biståndet är migrationsfrågor starkt prioriterade. En ökad förståelse för utformningen av effektiva insatser på området borde därför vara av stort värde. Resultaten från studien kan ge beslutsfattare och organisationer bättre möjlighet att stödja flyktingar i utdragna flyktingsituationer, och att hantera de större utmaningarna med tvångsmigration.
Några slutsatser från rapporten:
- Stödet är underfinansierat
- Gapet mellan ambitioner och verkligheten i fält är stort och växande
- Denna typ av insatser behöver ett långsiktigt perspektiv.