Det svenska biståndet till politiska partier i nya demokratier håller på att ses över. För att bidra till diskussionen har EBA beställt en kunskapsöversikt som bl.a. fokuserar på vad man vet om effekterna av internationellt partibistånd. Resultaten presenterades på ett EBA seminarium den 11 februari. Professor Lars Svåsand, som skrivit rapporten, inledde sin presentation med att peka på att politiska partier har specifika roller i en demokrati och att det finns starka skäl för att stärka den funktion som partier har. Samtidigt kan det ses som problematiskt att utländska aktörer engagerar sig i den här typen av stöd och det krävs god förståelse för såväl sammanhang som vilka krafter man stödjer i ett land.
Demokratier är beroende av politiska partier för att fungera. Ska biståndet kunna stödja ökad demokratisering blir stödet till partier och partisystem en central del. Som statsvetarna Staffan Lindberg och Valeria Mechkova visade går den globala trenden mot allt bättre organiserade partier. Tendensen är gemensam för alla världsdelar. De hävdade också, baserat på V-Dems nypublicerade data, att bra fungerande partier är viktiga för ökad demokratisering. Men på två områden släpar utvecklingen efter. På flera håll i världen agerar partier alltför klientelistiskt, d.v.s. de köper på olika sätt sina röster. Dessutom är partier fortfarande alltför dåliga på att utkräva ansvar från de styrande. Detta gäller inte minst i länder där Sverige bedriver bistånd.
I Sverige kanaliseras årligen 80 mkr via svenska riksdagspartiers internationella stiftelser. Det svenska stödet går i huvudsak till systerpartier i utvecklingsländer. Det finns flera argument för denna modell menade deltagare. Svenska partier har till exempel viktiga erfarenheter som förhoppningsvis kan spridas. Det handlar om hur man agerar som demokrat: skilja på sak och person, att hitta former för samarbete som gör att vinnaren inte tar alla resurser. Som litet land, utan stormaktsambitioner, kan det vara viktigt att just Sverige är aktivt kring dessa frågor. Och genom att partier kanaliserar stöd kan detta högst politiska stöd, åtminstone i teorin, lättare skiljas från utrikespolitiska intressen.
Att stöd till partier och partisystem är centralt var det heller ingen i panel-samtalet som ifrågasatte. Frågorna gällde istället vad som är rimligt att åstadkomma, hur stödet ska göras effektivt, och vem som ska utföra det? Lars Svåsand förordar ett bredare stöd till flera partier, och till hela partisystem. Andra paneldeltagare förordade olika kombinationer dels med direkt partistöd till enskilda partier, där aktiva politiker är inblandade i erfarenhetsutbyten, dels med bredare stöd till partisystem och förutsättningarna för partier att verka.
Den svenska modellen med partianknutna organisationer har sina fördelar. Men det finns också ett inbyggt dilemma med partistödet, något som lyftes i samtalet: Hur ska politiker – som ytterst beslutar om svenskt bistånd – med trovärdighet kunna hävda att de egna partianknutna organisationerna är bäst lämpade att utföra detta bistånd? De dubbla rollerna – beslutsfattare och utförare – gör att misstankar alltid riskerar att finnas, oavsett hur bra arbete som faktiskt utförs. Det utgör också ett hinder för en förutsättningslös prövning av biståndsformen, särskilt som resultaten i många fall är begränsade. En annan fråga handlade om fördelningen av biståndsmedel. Merparten av det svenska stödet fördelas utifrån mandat i riksdagen – en princip som ifrågasattes. En norsk lärdom är att konkurrens mellan de aktörer som genomför partibistånd har bidragit till högre kvalitet och bättre projekt. Kring ett par punkter fanns i stort sett enighet: Stödet ska inte spridas för tunt (genom stöd till många små partier i flera olika länder). Det behöver också länkas ihop mycket bättre med annat demokratibistånd. Sammantaget verkar det finnas skäl att ompröva delar av hur det svenska stödet fördelas och genomförs.