Mahmoud Fathalia, tidigare president i the International Federation of Obstetricians and Gynecologists (FIGO) genom Susanne Sjöström.
Med EBA:s rapportserie Development Dissertation Briefs (DDB) ges nyligen disputerade doktorer möjlighet att presentera sin forskning med fokus på relevansen för utformningen av det svenska biståndet. Med detta för vi in kunskap om såväl ny forskning som nya forskare till regering, myndigheter och övriga intressenter.
Den 14/6 arrangerade EBA ett DDB-seminarium om Sexuell och Reproduktiv Hälsa och Rättigheter (SRHR). När det gäller SRHR är kopplingen mellan dödsfall och fattigdom tydlig. Är du ung och lever i fattigdom kan graviditet vara livsfarligt. Därför, menar moderator Julia Schalk, är det viktigt att vi följer ny kunskapsutveckling eftersom en stor del av det svenska hälsobiståndet går till SRHR. Dessutom inryms SRHR även i de globala målen, vilket gör det till ett extra viktigt prioriteringsområde.
Till grund för seminariet låg fem DDB-rapporter: Effects of Violent Conflict on Women and Children: Sexual Behavior, Fertility and Infant Mortality in Rwanda and the Democratic Republic of Congo av Elina Elveborg Lindskog; The Quest for Maternal Survival in Rwanda: Paradoxes in Policy and Practice from the Perspective of Near-Miss Women, Recent Fathers and Healthcare Providers av Jessica Påfs; Increasing Access to Abortion: Perspectives on Provider Availability from Different Settings av Susanne Sjöström; Strategy for Supporting Low Income Countries in Building a Midwife Profession av Malin Bogren och Moving Upstream: Gender Norms and Emerging Sexual Experiences in Early Adolescence av Anna Kågesten. Tyvärr hade Anna Kågesten och Malin Bogren ingen möjlighet att närvara vid seminariet.
Elina Elveborg Lindskog har undersökt hur kvinnors fertilitet och sexuella beteende förändras under väpnade konflikter i Demokratiska republiken Kongo och Rwanda. En av slutsatserna är att krig påverkar kvinnors sexuella och reproduktiva beteende och att den sexuella debuten tenderar att ske tidigare. Kriget förändrar det strukturella sammanhang som ligger till grund för reproduktiv hälsa, menar Lindskog. Hon har identifierat tre sätt som krig påverkar den sexuella debuten: krigsvåldtäkt, sex i utbyte mot beskydd, och att den höga dödlighetsrisken ger en ökad känsla av hopplöshet vilket minskar institutionella och sociala begränsningar kring sexuellt beteende. Kvinnor och barn drabbas med andra ord extra hårt av krig utöver svält, infektionssjukdomar, sexuellt våld och brist på sjukvård som också uppstår. Lindskog avslutar med att lyfta att mer detaljerad förståelse behövs och att det framförallt är viktigt att bemöta behovet av familjeplanering och öka tillgången till moderna preventivmedel.
Jessica Påfs forskning är också gjord i Rwanda där nästan alla kvinnor idag föder barn på en vårdinrättning. Påfs lyfter att det finns tre huvudsakliga mål i Rwanda för att minska mödradödligheten. För det första att minska abortrelaterad dödlighet (genom att öka användning av preventivmedel.) Under 2012 genomfördes förändringar i abortlagen som möjliggjorde för kvinnor att söka tillstånd för abort vid livshotande tillstånd, incest, tvångsäktenskap och våldtäkt. För det andra att institutionalisera mödrahälsovården. Rwanda rekommenderar alla blivande mödrar att besöka mödravårdscentraler och att föda barn på vårdinrättning. Och för det tredje att öka mäns involvering i mödrahälsa. Påfs huvudresultat i förhållande till målen är att det var väldigt få som visste om förändringarna i abortlagen, abort ses fortfarande som en kriminell handling vilket även gäller kvinnor som fått missfall och det hindrar dem från att söka vård vid komplikationer. I Rwanda finns många fall av kvinnor som blivit fängslade på grund av misstänkt abort eller missfall. Påfs beskriver att det många gånger är unga ensamstående kvinnor som drabbas, och att gifta kvinnor ofta klarar sig bättre.
Även fast det är obligatoriskt att föda på inrättning finns stora brister i vården och hög risk för respektlöst bemötande. Detta gör att många fortfarande söker hjälp hos healers och traditionell medicin vilket kan vara problematiskt eftersom den traditionella medicinen kan leda till medicinska komplikationer för både mamma och barn. Man jobbar aktivt för att få ned antalet barn, men abortfrågan är fortfarande känslig. Vidare måste kvinnor vara ackompanjerade av en man vid mödravårdsbesök, men många män som Påfs intervjuat känner sig exkluderade på besöken. Mäns deltagande krävs men avfärdas samtidigt, vilket är en av flera paradoxer i mödrahälsovården som Påfs funnit i sin forsking.
Minst 23. 000 kvinnor dör årligen av osäkra aborter. För att få ned den siffran lyfter Susanne Sjöström behovet av fler så kallade Midlevel providers dvs. personer som inte är läkare men som efter träning kan utföra aborter. Genom att låta fler personer utföra säkra aborter kan dödssiffran sjunka. I 66 länder är abort fortfarande olagligt och får endast ske om kvinnans liv är i fara. I dessa länder sker inte färre aborter, beskriver Sjöström. Även i länder som kan tänka sig att utföra aborter minskar antalet utförare och Sjöström pekar på problemet med samvetsfrihet inom vården som en orsak, dvs. att utförare nekar kvinnor abort med hänvisning till exempelvis sin tro. Bland annat beskriver Sjöström den paradoxala synen på aborter i Indien, där abort varit lagligt sedan 1971 men där osäkra aborter är ett stort problem. Samtidigt finns en utbredd syn på att kvinnan inte ska ha rätt att själv bestämma om hon vill göra abort vilket inte är sant eftersom hon har laglig rätt att bestämma det själv. Sjöströms slutsats är att det i många fall finns policydokument och lagar men att många inte är medvetna om dess existens och innehåll och att det därför är viktigt att fortsätta tjata och påminna om rättigheterna – vi kan inte utgå ifrån att folk vet vad som står i lagen helt enkelt. Sjöström poängterar dessutom att vi måste ”ut på golvet” och verkställa istället för att processa fram ytterligare policydokument.
Presentationerna följdes upp med kommentarer från Efraim Gomez, Utrikesdepartementet och Åsa Andersson, Sida. På frågan om vad den svenska regeringen och UD kan göra för att öka stödet till SRHR menar Gomez att initiativ som den internationella konferensen ”She Decides” om kvinnors rättigheter och rätten att bestämma över sin egen kropp är ett sätt att öka stödet. Gomez understryker även vikten av att mobilisera såväl politiskt som finansiellt.
Gomez poängterar vidare att vi måste vara tydliga och fortsätta prata SRHR-frågor med t.ex. Trump-administrationen trots att vi inte har en samsyn. Vi måste försvara det vi har och när det känns som att det går bakåt måste vi påminna oss om de framsteg som gjorts på området under bara en generation. Gomez underströk behovet att omgruppera, både politiskt och finansiellt – hitta nya vänner i frågan. Länder som officiellt står bakom politiken gör det inte alltid när det väl kommer till att skjuta till pengar. Multilateral framgång är alltid bilateral och för att föra frågorna framåt måste civilsamhället stödjas och arbeta tillsammans med departementeten.
Sverige måste sätta press på de internationella institutionerna och höja kostnaden för motståndet. När Trump-administrationen drar tillbaka sitt stöd för organisationer som stöder abort skadar det de svenska investeringarna i frågan, 2.3 miljarder av våra biståndspengar går till detta. Det vill vi inte att USA förstör, menar Gomez. En annan viktig synpunkt är att vi måste stärka evidensen, där Gomez menar att samtal som detta är en del i del arbetet.
Även Andersson poängterar att värdet av evidens är enormt. Hon menar även att kunskap om vad som faktiskt står i lagarna är undermålig i många delar av världen, men även att Trump-debatten har lyft att vi (Sverige) inte heller vet tillräckligt, och att vi själva måste lära oss vad som står i vår egen abortlag. Andersson problematiserar också det faktum att stödet till civila samhället krymper och att biståndsgivarna ska fortsätta stödja och motivera civilsamhällesorganisationer att fortsätta sitt normativa arbete.
Flera publikfrågor hann ställas, bland annat att fokus framöver måste vara mer på rättigheter, det är lätt att SRHR bara handlar om hälsoperspektivet men rättighetsperspektivet är minst lika viktigt. Behov av att fokusera på värderingar och kunskap hos unga flickor och pojkar i åldern 10 – 14 är jätteviktigt, en ofta bortglömd grupp i de här sammanhangen. Författarna fick slutligen ge sina viktigaste medskick till panelen, EBA och publiken. Lindskog pekar på behovet av att öka tillgången till preventivmedel som den viktigaste åtgärden. Sjöström menade att det handlar om att jobba på plats och jobba med de som ska tillhandahålla vården, för kunskapen finns, men den måste ut. Slutligen menar Påfs att vi måste fortsätta våga kämpa för fler säkra aborter inte bara för att minska dödsfallen utan även för att minska de många komplikationer som följer av osäkra aborter och som kan innebära livslångt lidande för de drabbade kvinnorna.
EBA kommer att fortsätta sätta ljuset på den för biståndet så viktiga SRHR-frågan och välkomnar förslag på kommande studier och rapporter.
Sara Holmberg, praktikant EBA