Sveriges bistånd och fattigdomsfrågan

Måndag morgon 1 september. Höst-terminen drar igång till klassisk inramning: sval, krispigt klar luft och sol från klarblå himmel. I regeringskvarteret Rosenbad full aktivitet. EBA ordnar seminarium om svenskt bistånd.

Att bekämpa fattigdom har varit ett övergripande mål för svenskt bistånd sedan starten för 50 år sedan. Förra året slogs detta mål fast av regeringen ännu en gång. Men hur fungerar det i praktiken? Hur fattigdomsinriktat är svenskt bistånd?

EBA-medlemmen och Gapminder-”edutainern” Hans Rosling  inledde med att visa hur svårt det är att mäta fattigdom, hur osäkra alla våra siffror är, och hur vi därför famlar när vi ska rikta insatser för att bekämpa fattigdomen. Mycket av det som görs hamnar i huvudstäder och längs större kommunikationsleder. Fattigdom, däremot, är oftast som mest utbredd i undanskymda trakter. Det aktuella ebola-utbrottet kom i gränsområdet mellan tre av världens fattigaste länder. Att epidemin uppstod berodde i hög grad på att effektiv sjukvård inte fanns att tillgå där.

Andrew Shepherd från ODI i London talade utifrån Chronic Poverty Report 2014-2015. I rapporten har han och hans forskarteam sammanställt vad som är effektiva insatser mot fattigdom. En sak de betonar är att fattigdom inte är något statiskt tillstånd. Samtidigt som människor enträget stretar sig upp ovanför fattigdomsstrecket faller andra ner under. Att ”lyfta människor ur fattigdom” är inte nog – de måste få möjligheter till fortsatt förbättrade levnadsvillkor samtidigt som risken för återfall i fattigdom minskar. (Se presentation här)

Fattigdom är visserligen väldigt svårt att mäta, men vi vet ändå en del om vad som funkar när det gäller att bekämpa fattigdom. Hur är det då med det svenska biståndet?

Bob Baulch från Hanoi-campuset vid Royal Melbourne Institute of Technology (RMIT) visade med kurvor och index över fattigdomsfokusering att svenskt bilateralt bistånd är bättre än genomsnittet av givarländer i OECD när det gäller att inrikta biståndet mot länder där fattiga lever. (Underlagsrapport här) Att länder som Storbritannien och Danmark är bättre beror huvudsakligen på Sveriges omfattande stöd till länder i Central- och Östeuropa och ytterligare några länder ur kategorin övre medelinkomstländer.

Sedan pekade Mats Hårsmar från EBA:s kansli på att Sverige är relativt splittrat i sitt fattigdomsfokus. Han har studerat det bilaterala biståndet till de 12 länderna där Sverige bedriver långsiktigt utvecklingsbistånd. (Underlagsrapport här) I dessa länder får nästan hälften av de insatser som Chronic Poverty Report beskriver som effektiva inget svenskt stöd. Och i flertalet av länderna ges mer än hälften av det svenska biståndet till annat än det som är direkt relevant för fattigdomsminskning.

Visserligen bör Sverige inte göra allt överallt, fortsatte Hårsmar. Men de svenskstödda biståndsinsatser som är effektiva i kampen mot fattigdom blir ofta alltför små och alltför marginella. Det bilaterala biståndet till dessa länder behöver bli mer fokuserat och slagkraftigt.

EBA:s ordförande Lars Heikensten avslutade seminariet med att konstatera att detta är frågor EBA kommer att studera vidare.