50 års utvecklingssamarbete med Tanzania – några reflektioner kring effekter och resultat

Äntligen har rapporten om Sveriges samarbete med Tanzania blivit klar. Expertgruppen för biståndsanalys beställde den förra året och efter ett års arbete är den nu offentlig. Det är en kritisk rapport som tar upp positiva resultat såväl som tillkortakommanden. Det är välrenommerade internationella utvärderare och utvecklingsekonomer som genomfört studien och de har haft stöd av en internationell referensgrupp med deltagare från Tanzania samt svenska och internationella forskare och beslutsfattare.  Den vetenskapliga kvaliteten är hög och slutsatserna tillförlitliga.

Studien placerar sig därför väl i den stora mängd av utvärderingar och vetenskapliga arbeten som behandlar Sveriges relationer med Tanzania och biståndets genomförande och resultat. Det är inte många av dessa som kunnat ta ett så långt tidsperspektiv som 50 år. Det har givit den här studien möjlighet att bygga på andra forskares/utvärderas arbete och sätta in deras slutsatser i ett sammanhang. En av studiens starka sidor (och den har många) är att den ser till helheten av utvecklingen i Tanzania och ser Sveriges bidrag i ljuset av landets utvecklingspolitik och dess relationer till omvärlden, inte minst till andra utvecklingsfinansiärer.

Den centrala frågan är om svenska biståndsmedel bidragit till att minska fattigdomen i Tanzania. I utvärderingstermer innebär det att frågan gäller ’impact’ dvs. vad som på lång sikt är av grundläggande betydelse för utvecklingen. Det är en stor fråga, men den är också avgränsad. Andra långsiktiga effekter kunde t.ex. vara institutionsutveckling, fred och säkerhet, nationsbyggande, jämställdhet. Att påverka fattigdom är ett så viktigt mål att det är värt att sätta i fokus. Samtidigt måste man inse att även en så ambitiös studie som denna inte ger svar på alla frågor om effekter.

Vad säger då studien som svar på frågan? Ja, för det första måste man helt enkelt läsa studien. Några korta rader som dessa gör den inte rättvisa. Vill man verkligen förstå utvecklingssamarbetet och dess resultat måste man ta sig tid att läsa och reflektera. Det finns inga genvägar. Men på ett väldigt ytligt plan säger studien att under en del årtionden gav det svenska biståndet viktiga bidrag till att minska fattigdomen i Tanzania, under andra årtionden sågs inga sådana resultat, och ibland är det osäkert vilka resultaten var med avseende på fattigdom.

Fattigdom mäts till del som en fråga om inkomst (för närvarande definieras den som fattig som lever på en inkomst under USD 1,90 per dag, 2011 års priser). Fattigdom definieras också som en fråga om ’life chances’ och kan då inte mätas lika enkelt, även om det finns statistik på utbildning, hälsa, livsmedelssäkerhet, mm. Rapporten behandlar alla dessa. Under större delen av de 50 åren har det skett stadiga förbättringar av inkomstfattigdom och inte minst av en rad sociala indikatorer som barnadödlighet och medellivslängd. Undantag var delar av 70- och 80-talet då utvecklingen varit ojämn och i flera avseenden negativ.

Det i sin tur har flera orsaker; den internationella recessionen som då drabbade framförallt Afrika hårt, en utvecklingspolitik som var i flera avseenden fel tänkt, och extern aggression (Ugandas anfall 1978) och det kostsamma krig som följde. Vad gäller två av dessa kunde vare sig Sverige eller andra givarländer göra mycket, men vad gäller utvecklingspolitiken är frågan öppen.

Vad rapporten dock slår fast är att om inte landets utvecklingspolitik är gynnsam är förutsättningarna för biståndet att nå effekter små, särskilt vad gäller en så mångdimensionell fråga som fattigdom. Evidensen är klar: När utvecklingspolitiken effektivt bekämpar fattigdom kan också biståndet, inklusive det svenska bäst nå detta mål. När utvecklingspolitiken inte är riktad mot att minska/motverka fattigdom, då är det inte sannolikt att biståndet kan ha någon betydelse i det avseendet. Det innebär inte att enstaka projekt är dåliga och ineffektiva. Sverige och andra givare kan ha bidragit med projekt och program för vatten, hälsa, utbildning, sysselsättning som gynnat tusentals människor. Men för att det ska synas i den makroekonomiska statistiken krävs betydligt större förändringar inte minst delaktighet för landsbygdens fattiga. Det kan samtidigt noteras att den tanzaniska ekonomin som helhet uppvisat höga tillväxtsiffror under senare år.

För att förstå rapporten och bidra till en intressant debatt om bistånd är det viktigt att även inse dess begränsningar:

  • Den har Tanzania i fokus. Den säger självklart inte någonting om resultaten av utvecklingssamarbete i andra länder eller regioner.
  • Den har fokus på en central målvariabel; fattigdom.
  • Den behandlar effekter på aggregerad nivå.

Det finns många positiva lärdomar från studien, som t.ex.; (1) det går att utvärdera långsiktiga effekter och det finns tillförlitliga metoder och angreppsätt att göra så även med relativt begränsade medel; (2) biståndet når resultat i linje med den svenska politikens mål; och (3) vid de tillfällen resultaten inte har varit tillfredsställande finns alltmer kunskap om även detta – och kunskap om hur processerna att genomföra biståndet kan utvecklas och bli bättre.

 

Kim Forss, ledamot EBA